Skolvärlden...
Igår var jag på en intervju gällande ett jobb som pedagogisk ledare här i Oslo. Fråga mig inte vad pedagogisk ledare är, för jag vet inte. Men jag antar att det det är som att vara anställd som en lärare.
Intervjun var på en Montissori skola uppe på Holmenkollen. Barnehagen (dagis, förskolan) låg belägen högst uppe på holmenkollen, granne med självaste Skidbacken. Skolan låg i ett vackert äldre hus med utsikt över hela Oslo. Så min känsla innan jag klev in i huset var: Här kommer jag verkligen att trivas, om jag nu får jobbet såklart.
När jag steg in genom dörren möttes jag av 1.barn, 2. tråkiga ledare och sen sist men absolut inte minst ledaren för hela barnehagen som , efter att jag hade presenterat mig för henne, inte kom ihåg att hon hade en avtalad tid med mig för att hon hade tappat bort mina papper. Detta händer ju bara mig!! Iallafall så gick vi upp till hennes rum, som var ännu rörigare än hennes huvud och försökte febrilt hitta mina papper, men efter 10 minuters letande, så fann hon de fortfarande inte, så jag fick sätta mig vid hennes skitiga dator och skriva ut det hela själv från in mail. Under tiden jag gjorde detta, blev jag också upplyst om att de hade bokat in en annan intervju med en annan person, så min fick gå snabbt. KUL!
Intervjun börjar iallafall, in kommer en annan lika yr person och slår sig ned utan att presentera sig för att vara med på intervjun, och jag ska snabbt svara på 10 frågor som de har skrivit upp på ett papper. Stressigt värre. Under intervjun ringer också båda deras mobiler flera gånger, så jag är tvungen att i princip skrika då jag pratar. Kan man inte sätta telefonerna på ljudlöst eller? Efter den rekordsnabba intervjun så ber dom mig att gå ned för att observera hur det går till här på skolan eftersom de inte har tid med mig då de ska ha en annan intervju. Jag går dock ned för att observera de sötaste små liven, de mellan 0 - 3 år. De satt och åt sin mellis och de var så söta! Små barn som pratar norska kan vara typ de sötaste som existerar.
När jag efter en stund gick där ifrån började irritationen krypa i mig. Jag kan bli så himmla irriterad på folk som inte är organiserade, och kanske speciellt inom den pedagogiska världen då man ska vara organiserad, inte bara för barnens skull, men också för alla som finns runt omkring. Tyvärr är organisation något som är väldigt vanligt kring det som kallas för det estetiska, vilket jag nu är utbildad inom, och detta kan göra mig irriterad. Jag tror ofta att människor kan ta avstånd från det estetiska för att det just kan framstå som väldigt oseriöst och flummigt, och det förstärks ännu mer av att de som jobbar med det verkar vara samt är oorganiserade. Jag som personligen gillar att vara planerad och organiserad finner detta väldigt väldigt irriterande.
Jag vet som sagt inte utav denna intervjun hur jag ligger till, men det är bara att blicka frammåt. Jag har en till intervju på en barnehage på onsdag , även där som pedagogisk ledare. Så jag hoppas på den.
Intervjun var på en Montissori skola uppe på Holmenkollen. Barnehagen (dagis, förskolan) låg belägen högst uppe på holmenkollen, granne med självaste Skidbacken. Skolan låg i ett vackert äldre hus med utsikt över hela Oslo. Så min känsla innan jag klev in i huset var: Här kommer jag verkligen att trivas, om jag nu får jobbet såklart.
När jag steg in genom dörren möttes jag av 1.barn, 2. tråkiga ledare och sen sist men absolut inte minst ledaren för hela barnehagen som , efter att jag hade presenterat mig för henne, inte kom ihåg att hon hade en avtalad tid med mig för att hon hade tappat bort mina papper. Detta händer ju bara mig!! Iallafall så gick vi upp till hennes rum, som var ännu rörigare än hennes huvud och försökte febrilt hitta mina papper, men efter 10 minuters letande, så fann hon de fortfarande inte, så jag fick sätta mig vid hennes skitiga dator och skriva ut det hela själv från in mail. Under tiden jag gjorde detta, blev jag också upplyst om att de hade bokat in en annan intervju med en annan person, så min fick gå snabbt. KUL!
Intervjun börjar iallafall, in kommer en annan lika yr person och slår sig ned utan att presentera sig för att vara med på intervjun, och jag ska snabbt svara på 10 frågor som de har skrivit upp på ett papper. Stressigt värre. Under intervjun ringer också båda deras mobiler flera gånger, så jag är tvungen att i princip skrika då jag pratar. Kan man inte sätta telefonerna på ljudlöst eller? Efter den rekordsnabba intervjun så ber dom mig att gå ned för att observera hur det går till här på skolan eftersom de inte har tid med mig då de ska ha en annan intervju. Jag går dock ned för att observera de sötaste små liven, de mellan 0 - 3 år. De satt och åt sin mellis och de var så söta! Små barn som pratar norska kan vara typ de sötaste som existerar.
När jag efter en stund gick där ifrån började irritationen krypa i mig. Jag kan bli så himmla irriterad på folk som inte är organiserade, och kanske speciellt inom den pedagogiska världen då man ska vara organiserad, inte bara för barnens skull, men också för alla som finns runt omkring. Tyvärr är organisation något som är väldigt vanligt kring det som kallas för det estetiska, vilket jag nu är utbildad inom, och detta kan göra mig irriterad. Jag tror ofta att människor kan ta avstånd från det estetiska för att det just kan framstå som väldigt oseriöst och flummigt, och det förstärks ännu mer av att de som jobbar med det verkar vara samt är oorganiserade. Jag som personligen gillar att vara planerad och organiserad finner detta väldigt väldigt irriterande.
Jag vet som sagt inte utav denna intervjun hur jag ligger till, men det är bara att blicka frammåt. Jag har en till intervju på en barnehage på onsdag , även där som pedagogisk ledare. Så jag hoppas på den.
Kommentarer
Trackback
